Senaste dagarna har min energi nivå varit 0. Känslan att kroppen inte mår bra & den psykiska påfrestningen att veta att min kropp försöker stöta bort min nya lever är obeskrivlig. Under semestern så tänkte jag inte på det, jag bara körde på. För stunden glömde jag bort att jag inte är 100% vilket jag får lida för nu. Under min sjukdomstid & tiden efter så har jag alltid försökt vara stark, glad, att göra saker som får mig att skratta & må bra. Men just nu befinner jag mig mig i en tuff svacka. Som jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur.
Att behöva äta mer mediciner & må dåligt igen (illamående, dålig aptit, skakningar) är ett så väldigt stort bakslag för mig. Det gör mig ledsen att dagligen behöva kämpa för att fungera "normalt" & energin som går åt för att ingen ska se att jag mår dåligt är påfrestande. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig & frågar folk hur jag mår säger jag "det är fint" för jämfört med tidigare så har jag aldrig mått bättre. Om min sjukdom kommer tillbaka eller om bortstötningen inte avtar vet jag inte vad jag gör. Jag har så höga krav på mig själv, vilket är så jävla tragiskt egentligen. Kolla hur långt jag har kommit ... Jag behöver sluta vara så hård mot mig själv. Lyssna på kroppen & fortsätta kämpa.
Min tatuering symboliserar resan jag har gått igenom. Att från det att jag blev inlagd första gången & inom ett år genomgå den största enskilda operationen en människa kan genomgå, en levertransplantation. Det är mäktigt & ja, det ändrar ens syn på livet!
