(Jag skötte mitt dränage helt själv, omläggning, spolning, höll koll på mediciner, smärtstillande, hämtade/lämnade min matbricka, var det något jag behövde så använde jag mina små trötta fötter och hämtade det. På Akkis gick jag upp tidigt, beställde min frulle, åt alla måltider i matsalen. Om jag behövde något så gick jag ut och frågade om det. Jag larmade aldrig, om jag larmade så visste personalen att det var akut, jag behövde hjälp NU inte imorgon liksom. Ganska bra på det sättet.
Haha, inte ens när jag hade glömt att be om en handduk så larmade jag. Där stod man spritt språngande naken och hade bara 2 små miniminiiii handdukar att torka sig med. Men det gick det å! Personalen som jobbade den kvällen fick sig ett gott skratt och sa att självklart ska jag larma. Men va fan, de har väl viktigare saker att göra tänker jag. Även om jag var riktigt sjuk så kände jag att, har jag fötter kan jag också använda dem. Bäddade tex. alltid, alltid min säng själv. Det fick ta sin lilla tid. Men visst, efter ingrepp och så var jag inte riktigt lika kaxig och motiverad att göra allt själv).
But now I suck at being sick. I know. Now I am probably the worst patient ever haha. I CAN'T KEEP STILL. I should be used to being sick and good at resting / taking it easy. I wish I was. But unfortunately I am not ... I've never been very good at that part. Not even during my last weeks before the transplant, when I could hardly walk without passing out. I've always pushed my body to its limits. It's been just over 4 months (4 months!!!!) since I spent a night in the hospital. Go me! Haha. Not planning on spending a day or let alone a night there anytime soon.
Dags för en kopp earl grey lemon tea med honung & ingefära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar