Inte en känslosam person

Ulrica var den vän som fanns där för mig under hela resan, hon var stammis på sjukhuset, hon kidnappade mig på shopping trips, fika och allt möjligt. Vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Hon stylade till mig när jag kände mig nere och riktigt såg sjuk ut.  Fick mig att tänka på annat. Hon var med på min första VLT intervju. Ja, hon gjorde mig glad helt enkelt. 

Många av mina vänner "försvann", många förstod inte allvaret vilket gjorde mig förbannad och ledsen, även om jag var väldigt tydlig. Många har jag valt bort under den senaste tiden. Med anledningen: ni fanns inte där för mig när jag behövde er som mest. Varför ska jag bry mig om er när ni egentligen inte bryr er ett skit om mig?!

Jag kan räkna på en hand hur många av mina vänner kom och besökte mig på sjukhuset, hur många gånger. Kom inte med ursäkten att "jag hatar sjukhus", ja men va fan. Tror du jag ligger här för att jag tycker det är kul?? Är det så jobbigt att skicka ett sms? Ringa ett samtal? Att dyka upp, även om det bara är 10 minuter? Som anhörig eller som vän kan man inte begär att din sjuka vän ska vara den som tar kontakt. Man up för fan och visa att du bryr dig. 

Det är inte förrän nu, snart 10 månader senare som jag förstått och känt att jag haft styrka att sluta höra av mig, inte finnas där för folk, som brukade vara mina vänner. Jag har inte tid (jag har inte tid!!!) att slösa energi och tid på människor som bara är - luft! 

Ja, mina tankar kring mycket har förändrats. Det är ibland väldigt svårt att förklara och säkert väldigt svårt för många att förstå. 

Men när ni är i samma situation och känner er övergivna och ensamma. Då lovar jag att ni kommer att förstå. Men Ulrica vet jag alltid vart jag har. Jag är generellt sett inte en känslosam person, jag är inte en som gärna visar känslor, att gråta, kramas, säga "jag älskar dig eller fan vad du betyder mycket för mig" eller att visa mig svag. Men med vissa människor så vet man exakt vart man har varandra, och vad man betyder. Man behöver inte visa vad man känner för att en människa ska förstå vad jag menar och vill. 

Jag har helt enkelt så mycket styrka, förtroende och lycka i mig själv för att kunna bestämma att nej, jag vill faktiskt inte hänga med ut ikväll för att : för mig så är en kväll med familjen, en kväll hemma i soffan, en kväll på gymmet (mitt andra hem) bättre än att umgås med vissa människor. Är det något jag verkligen inte är ... så är det fejk! Jag är ärlig. Har och kommer alltid att vara. Det finns för mycket människor där ute som är fejk och falska. Det ger mig rysningar. 

Mina sista ord i dagens inlägg: Känn aldrig att du slösar din tid. Tid är dyrbart. Den får du aldrig tillbaka. Gör det som gör dig lycklig. Umgås med de vänner som tror på dig, finns där för dig och bryr sig. 

Nu har jag ventilerat lite tankar som surrat runt i mitt huvud på sistone. 

Dags att krypa till sängs. 

God natt !