Rädd för att dö?

Ja. Är inte du? De som inte är det får gärna dela med sig av hur de tänker och hur de lyckats med det. Men kom inte med nå snack om Gud tack. Det går in genom det ena örat (om ens det) och ut genom det andra.

Jag tänker tyvärr rätt ofta på döden, lite för ofta kan jag tycka. Då det skrämmer mig. Knappast blivit bättre efter förra årets helvete. Men min syn på döden har förändrats en del.

Fördelen med att gått igenom ett års helvete och sen överlevt en levertransplantation är att jag vet hur mycket  stryk kroppen klarar av och hur mycket jag mentalt man orkar och faktiskt inte dör.

Men så tänker jag, skulle min kropp klara av att gå igenom det igen? Antagligen ja. Finns ju människor runt om i världen som överlevt 2 eller t.om. 3 transplantation. Men, skulle man orkar det psykiskt? Den påfrestningen är obeskrivlig. Ni som följt mig har ju fått läsa en hel del under min resa. Men jag vet inte jag. I efterhand så tänker man mer på hur det var. 

När man kämpar för att överleva lever man i en bubbla. I en "jag ska överleva bubbla men helvete vad livet suger". 

Jag tror samtidigt att det kan vara bra att vara rädd för att dö, man tar vara mer på livet men jag önskar faktiskt att det skulle bli bättre på den fronten då jag kan få panik och svårt att andas då jag tänker på att en dag ... så kommer jag inte finnas mer. Jag önskar att jag trodde på ett liv efter döden ... men det gör jag tyvärr inte. Så vart fan tar jag vägen? Just det ... det är ju precis det.